torsdag 18 oktober 2012

Hej Hannes. Känner du igen mig?

Så sa en man som sträckte fram handen till hälsning när jag promenerade mot ett möte förra veckan inne i Visby. Samtidigt som han sa sitt namn sprack hans ansikte upp i ett vänligt leende och jag kände igen honom.

 Vi hade inte setts på kanske 30 år och han var på besök i Visby med anledning av ett kulturevenemang. Runt 20 umgicks vi i samma kretsar och jag var kompis med hans bror i den norra stockholmsförorten. Han hade brottom till färjan men vi pratade lite om ditt och datt om var vi nu bodde och pysslade med och så. Hans fru som var med började allt mer otåligt visa att de bara måste gå när jag sa: Det var så sorgligt det där med Clackie. Hans bror. Ja, svarade han, det går inte en dag utan att jag tänker på honom och det är nu 21 år sedan. Jag tänker på honom väldigt ofta jag med, svarade jag och så skildes vi åt. Det där mötet gjorde mig varm i hjärtat.

 Vi var två och nog finns det kanske fler som tänker på Clackie som begick självmord då för lite över 20 år sedan.

 Clackie och jag var i samma gäng. Han var bland oss alla självupptagna tonåringskillar den som avvek genom att han också såg andra. Jag som dåförtiden måste varit ett vandrande jobbigt irritationsmoment var han ändå alltid bussig mot och såg förbi mina dumheter. Jag kan å min sida inte påstå att jag någonsin funderade på hur jobbig hans uppväxt måste varit.

 Vi kom senare ifrån varandra och levde helt olika liv. Han levde i en slags stockholmsk Christiania-liknande miljö med sitt hantverksintresse och jag med mina försök till  svenneliv. Vi träffades händelsevis på stan med några års mellanrum och den sista gången vinglade han betänkligt fram mitt på dan på Västerlånggatan på cykel men vårt samtal var lika kärvänligt och värmande som vanligt. Sedan fick jag veta att han var död.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar